Livet utan en morfar eller farfar
Alla helgons dag. En dag då man tar sig tid att gå till kyrkogården, tända ljus och hedra de kära som inte längre finns med oss. Även vi tog oss en promenad till kykrogården för att tända varsitt ljus för min morfar och farfar, men också för Noomis.
Det slår mig ganska ofta, men speciellt vid sådana illfällen, att vår dotter aldrig kommer att ha fått träffa varken sin morfar eller farfar. Det slår mig också att min pappa aldrig ens fick uppleva att vara en morfar. Och med dessa tankar så förändras allt. För sen den dag min pappa lämnade oss, för nästan fem år sedan, har jag varit så fokuserad på mig och min sorg. På vad jag nu skulle komma att gå miste om utan honom. Så fokuserad att jag faktiskt inte tänkt på vad han faktiskt gick miste om, och framföralt vad vår dotter nu aldrig kommer att få uppleva.
Så när vi stod där och blickade ut över havet av ljus som fladdrade i mörkret på den stora kyrkogården kunde jag inte låta bli att tänka på vad det har betytt för mig att ha haft dessa förebilder som extra stöd vid min sida under uppväxten. Farfar som gav mig argumentationen, skrattet och kärleken, och morfar som gav mig lugnet, tryggheten och tänkandet. Vem kommer att ge detta till vår dotter? Mellan jobb, dagis och skola, uppfostran och rutiner, lek och allvar. När ska man som förälder ha tid att ge det lilla extra som en mor- eller farförälder kan? Hon kommer aldrig att sakna något utan det är jag som kommer att känna en tomhet i hjärtat när jag vet vad hon kunde ha haft. När jag tänker på vad våra pappor kunde hade bidrgit med i hennes liv, vilka erfarenheter och visdomar de kunde ha delat med sig av och den värme och trygghet som bara deras famnar skulle ha erbjudit.
I dessa tankar är jag extra tacksam för att Noomi både har en närvarande mormor och farmor, morbor, farbror och faster, kusiner och också fantastiska gudföräldrar som kommer kunna ge henne all den trygghet och kärlek hon behöver och förtjänar.