Smakportioner


För några veckor sedan introducerade vi smakportioner för Noomi. Först ut, mosad banan. Den spontana reaktionen - ingen superhit! Vi har sedan testat kokade och mosade morötter vilket om möjligt fick ännu sämre betyg. Då jag tyckte informationen från BVC om "hur mycket, hur ofta och vad man kan och ska ge" var väldigt luddig, så har vi hållit oss till den mosade banan i väldigt små mängder. Inte för att Noomi löpt någon risk över att få i sig för mycket, då hon verkar ha åsikten "tutte forever" och i stort sett bojkottat banan-skedarna! 

Men så igår när David provade att ge henne lite, så gapade hon helt plötsligt efter skeden och var superglad! Och nu är banan det bästa som finns! Nu behöver vi kanske utöka menyn lite, så ska fråga på BVC nästa vecka om de har något tips. Ska även fråga lite mer om det här med hur ofta och hur mycket hon ska ha! Jag vill ju inte att hon ska få ont i magen! (Hjälp, jag vet! Jjag oroar mig alltid för mycket) 


En riktig liten gosunge

Just nu är vi inne i en period där Noomi på kvällarna endast är nöjd om hon får sitta i famnen, och helst av allt bli runtburen! Oftast ska det också helst vara av mamma! Det gör jag självklart så gärna, men ibland skulle jag bara vilja sitta ner i soffan en liten stund och dricka en kopp te och exempelvis som idag titta på bachelor! Jag var såklart förbered på att detta var något som skulle komma ihop med mammarollen, just att man kanske inte skulle ha samma möjlighet att sitta ned i lugn och ro. Jag tror ju också att vi har kommit väldigt lindrigt undan ändå, eftersom hon så sällan är ledsen och knappt gnäller överhuvudtaget! Så man skäms ju att man ens uttrycker någon form av missnöje över "försvunnen egentid" Och vad är väl lite egentid egentligen i jämförelse med den oändliga kärleken som man får av den här underbara lilla varselse?! 

Ikväll så inspekterade vi lägenhetens lampor. De som hängde över köksbordet tyckte Noomi var extra intressanta! 

Det här med dagis


Något som faktiskt ständigt stressar mig är det här med dagis för Noomi. När jag var gravid var den första frågan alltid "Har ni tänkt på några namn?" Men fråga nummer två när man pratade med Stockholmsbor var alltid samma, "Vad har ni tänkt för dagis? "Har ni ställt henne i kö? För ni vet väl att sannolikheten att ni får det dagiset ni vill första terminen är minimal?" Alltså ibland förstår jag mig inte på människor med barn som pratar med människor som väntar barn. Det känns alltid som det första de vill dela med sig av är allt det negativa "Var beredd på att ni inte få sova nu på 12 år" "Alltså min förlossning..." osv
Som att man inte har nog i huvudet med oro som det är?! 

Hur som helst, det här med dagis är som sagt något som under lång tid stressat mig! Jag ringde till kommunen dagen efter Noomi föddes för att ställa henne i kö. De informerade då vänligt, men bestämt att de dels inte kunde ställde henne i kö förns hennes personnummer var registrerat på Skatteverket (vilket skulle ta några dagar) men också att det egentligen inte spelade någon roll om jag ställde henne i kö nu eller om fem månader. Detta eftersom kösystemet inte räknar din köplats förns det att ditt barn fyllt sex månader. Detta gav oss ändå lite sinnesfrid, för ett tag. 

Men så för två veckor sedan pratade jag med några av våra grannar på förenings städdag! De berättade att deras dotter stod på plats 270 för att komma in på de dagis som ligger strax brevid oss. Då fick David bokstavligt talat panik och dagen efter tog vi en promenad till, jag skojar inte, vart enda dagis i närområdet. Dels för att vi ska rangordna fem förskolor som vi är intresserade av när vi nu ska ställa henne i kö (vilket vi ska försöka göra denna vecka) men också för att David ville se att kösystemet verkligen fungerade så som jag berättade för honom eller om det fanns något annat hemligt(?) kösystem - han gillar inte att bli blåst den där karln. 

Det var såklart genomgående för alla förskolorna att följa kommunens kösystem (precis som jag hade sagt) 
Men det var faktiskt väldigt bra att få ett ansikte på de som jobbade där och få en liten känsla för själva förskolan. Så nu tror vi att vi är ganska klara med vilken förskola vi helst vill ha och tvärtom. Nu får vi bara hoppas att vi får plats där också!